Eric Grate i München och Paris 1922-1934

Eric Grate föddes i Stockholm 1896. När han dog 1983, hade han arbetat som konstnär i sextiofem år och efterlämnade ett lika omfattande som mångfasetterat livsverk. Den lilla utställning som här sammanställts till 100-årsdagen av hans födelse koncentrerar emellertid uppmärksamheten till den tidiga period han tillbringade utomlands, från 1922 till 1934. Därtill finns goda skäl. De åren var inte bara hans allra mest produktiva, de fick också en avgörande betydelse för hela hans senare verksamhet. Många av de teman han då tagit upp skulle han längre fram återvända till och vidareutveckla.

Så var också de miljöer han uppsökte sällsynt inspirerande: först München 1922 till 23, därefter Italien och Grekland och slutligen Paris, där han slog sig ned 1924 och med undantag för ett par längre vistelser i hemlandet 1929 och 1930 blev kvar till 1933/34.

Mycket har skrivits om det glada 20-talets Paris -les années folles, de galna åren. Och visst kunde det gå livligt och festligt till, men det var också en tid av strävsamhet och fattigdom och framför allt av intensiv kreativitet - Europas hittills sista konstnärliga glansperiod. Artister från världens alla hörn strålade samman i ateljéer, kaféer och utställningslokaler. Expressionism, kubism, futurism, ny-saklighet, klassicism, surrealism, neo-plasticism - alla ismer möttes, kolliderade eller befruktade varann.

Med sitt ovanligt rörliga och mottagliga sinne stimulerades Eric Grate enormt av denna skapande atmosfär, deltog flitigt i olika utställningar och knöt vänskapsband med kamrater från när och fjärran, landsmännen Carlsund, Grünewald, Dardel, Jungstedt, Otte Sköld, tysken Max Ernst, amerikanen Calder, italienaren Campigli, bulgaren Papazoff och många andra.

Inför hans samlade verk slås man kanske först av hans mångsidighet. Den förbryllar, om man förväntar sig att en konstnär ska hålla sig till en linje, ett lätt identifierbart uttryckssätt. Men Eric Grate inte bara skulpterade i lera, sten, trä, målade i olja och akvarell, tecknade i tusch, pastell och kol. Han var en sammansatt, rikt utrustad människa, med allvar och humor - varm och generös, sensuell, naturnära, samtidigt som intellektuell och genomreflekterad. Och hans vetgirighet och experimentlusta visste inga gränser. Han kunde söka sig fram längs flera olika vägar samtidigt. Hela livet stod han öppen för intryck och stimulans från vitt skilda håll: från människokroppen och växter, djur, insekter, snäckor och strandfynd likaväl som från konst, sagor och myter, riter och magi hos många civilisationer, alltifrån den klassiska antiken och fornnordiska mytologin till aztekernas rike och det svarta Afrika.

Alla dessa element möter vi redan i hans 1920-talsproduktion.

De pastischerande klassicistiska ideal han omfattat under akademiåren övergav han nu helt. Han kände ett starkt behov att studera anatomi från grunden, tecknade kroki och modellerade i Despiaus och Maillols anda många kvinnofigurer i enkla sittande, liggande eller stående ställningar.

Jämsides började han sin livslånga forskningsfärd bland världens "outtömliga skater av former". Konsten upplevde han som "en slags magi", ett sätt att uttrycka "tingens inre liv med symboler, halvt glömda bilder hämtade ur människans drömvärld, ur det undermedvetnas sällsamma grottor".

Så formulerade han sitt credo i förordet till Paris 1932. Utställning av postkubistisk och surrealistisk konst som väckte sådant rabalder, när den visades på Nationalmuseum 1932. Dessa verk av bl.a. Arp, Braque, Chagall, Chirico, Ernst, Kandinsky, Klee, Léger, Mirò, Picasso föreföll publiken och kritiken obegripliga och utmanande i dåtidens svenska ankdamm.

Till Eric Grates bidrag hörde teckningarna Månbrunnens öga och Metallformer som också ingår i vår utställning.

Även i hans dåtida modernism finns gott om postkubistiska och surrealistiska inslag. Men programmatisk blir han aldrig. Han ville stå fri och obunden. Sina arbeten betecknade han som "abstrakta", "anaturalistiska", eftersom de inte direkt avbildar, "härmar" naturen. I stället använder och omgestaltar han dess former på ett fritt, suggestivt och fantasiburet sätt, med poetiska och magiska undertoner. Och vad han ändå först och sist ville uppnå var en konsekvent genomarbetad form, organiskt levande bilder.

Därför är det inte lönt att söka efter en bestämd "mening" i hans skulpturer och allra minst en "litterär" sådan. Inte förrän de fullbordats brukade han ge dem ett namn, som kan antyda vilka komponenter som ingått i deras tillblivelse eller vilka idéassociationer de uppväckte hos honom. Men han betonade alltid att det är fritt fram för var och en av oss betraktare att intolka vad oss lyster...

Tag som exempel Amasonpistill. Titeln är inte så konstig som den kan låta. Ty den gestalt vi ser - som återkommer i reliefen Entomologiskt kvinnorov, så häcklad när den i omarbetat skick placerades vid Karolinska Institutet på 1950-talet - erinrar om en kvinnotorso, enbröstad som de forntida grekiska amasonernas, medan huvudet kröns av något som liknar en blommas pistillmärke i sina flikar!

Amasonpistill är gjuten i brons. Dess form är mjukt rundad med en ganska slät yta, men "kronan" är kantig och dess yta ojämn, kornig. Varje skulptur är ju i hög grad ett handens verk - det är handen som känner fram olika egenskaper hos leran (som ska brännas), stenen (som huggs), träet (som karvas) eller vaxet (som gjuts till brons). Vart och ett av dessa material har också sin specifika konsistens, sin utstrålning, sin strävhet, mjukhet, motståndskraft.

I början av 30-talet gav ett par större projekt Eric Grate chansen att utveckla hela sin formfantasi i en dekorativt livfull och associationsrik riktning. Visserligen gick det spännande förslaget i stöpet att hugga in reliefer i ett stort flyttblock vid vikingastaden Birkas hedniska gravplats, men det hade gett honom tillfälle att skapa några bilder med ämnen hämtade från de isländska Eddasångerna, som han med förtjusning fördjupat sig i redan under skoltiden: Den gamla i Järnskogen, Helritten, Sömnens hjort. Det sistnämnda motivet hörde sedan till dem han infogade i det kassettak som Axel Wenner-Gren beställde till sitt hus i Paris och som bestod av femtio reliefer om vardera 85x85 cm.

När detta arbete fullbordades 1933, led Eric Grates paristid mot sitt slut. Inte minst den ekonomiska kristiden drev honom att flytta hem igen. Men det oförstående som mött utställningen på Nationalmuseum 1932 visade hur svårt, för att inte säga omöjligt, det var att i Sverige fortsätta på en modernistisk linje. Det fick ju många andra erfara, bland dem hans vän diktaren Gunnar Ekelöf. Med bitterhet såg sig Eric Grate nödsakad att lägga sina "anaturalistiska" skulpturer i malpåse. Arbeten som "Yxmannen" och "Atlantiderna" kom inte att gjutas i brons förrä på 1950-talet, när kulturklimatet i Sverige förändrats och man stod mera öppen för vad som skedde ute i världen. Alltsedan sin hemkomst hade Eric Grate då arbetat i en övervägande naturalistisk och ofta romantisk anda, men nu kunde han återknyta till de stimulerande parisårens djärva och fantasieggande skapande.

Pontus Grate

Utställningskommissarie